Nu sitter jag hemma hos Timothys föräldrar och myser på. Vi har precis förberett tacos som det blir till middag, det är lite utav en tradition här hemma. Julia har hunnit med att klämma sina små fingrar (det gick bra som tur var) och ätit middag. Nu leker hon med sin pappa och jag bloggar lite.
Vi promenerade hem till Timothys föräldrar från oss, det tar ungefär 30 minuter men eftersom vi skulle handla lite på vägen så tog det lite längre tid.
När vi var ute och gick så kom jag att tänka på massa saker. Det gav mig, om man nu kan säga såhär, härlig panik. Det här året har gått så himla fort. För ett år sen precis så var jag hur tjock som helst och vi hade inte vår lilla Julia ännu. Nu är hon här och hon har varit här i nästan ett år. Det är som om jag har levt i någon sorts behglig dimma hela det här året. Jag har fått helt andra värdering, saker som var viktiga för mig förr har längre inte någon betydelse. Allting som betyder någonting är Julia och Timothy. Varje dag har varit som ett äventyr, ett äventyr som jag aldrig vill ska ta slut och ett öventyr som jag aldrig kommer att tröttna på. Visst är det så att man längtar tills Julia blir stor, börjar dagis, börjar prata, får massa kompisar mm. Men samtidigt så vill jag att den tid som är nu ska vara för alltid. Jag känner mig så himla kluven.. Kan inte tiden stanna fast ändå fortsätta gå? Det är den här tiden som jag verkligen har varit lyckligast och jag vill aldrig att det ska ta slut, även om jag vet att det kommer så mycket underbart framöver också. Någon mer som känner som jag? Det är som om jag har en härlig klump i magen, sen när har man härliga sånna liksom?!

Nu ska jag hjälpa till med maten uta i köket, hoppas ni alla har en fab nyårsafton!

XOXO