Har sovit bra inatt faktiskt. Jag tror Julia vaknade bara två gånger eller något sådant.
Idag hade jag ju tänkt att åka till Smallkids och handla lite födelsedagspresenter till våran lilla ängel. Kan verkligen inte fatta att det har gått ett år. Jag fortsätter att tjata om det och det kanske blir lite långtråkigt, men snart är nog min ångest över tror jag. Eller det kanske aldrig går över? Man vill ju inte att ens små ska bli stora. Eller det är klart man vill, men jag tror att det här är en sån där tid som man gärna sätter på hold om man säger så.
Jag kan inte sluta förundras över hur stor Julia har blivit. Från att vara en lite parvel på 50 cm till en som kan ha strl 74 i kläder. Hon äter mat som inte är puré och hon ammar inte ens längre. Det där med att sluta amma trode jag skulle bli jättejobbigt och det kändes som om jag drog ut på det i en evighet. Men en dag så sa det bara stop ungefär. Jag bara tänkte "hmm.. hon kanske kan somna utan att jag ammar idag?" och så gjorde hon det. Det var en lättnad men samtidigt så blev jag ledsen. Jag älskade att amma verkligen. Det var liksom mitt och Julias, bara hon och jag. Hon var alltid så glad då, det hjälpte mot allt. Kommer sakna det enormt mycket. Jag tror att det är för att Julia om 10 dagar blir hela ett år som jag har den här krisen. Min lilla prinsessa blir en stor tjej.
Nej, nu ska jag göra mig i ordning. Ha det bäst!