Idag har det slagit mig att jag typ är ensam. Jag har ju mina närmaste som betyder mer än allt för mig men sen i andra delar av livet så är jag väldigt ensam. Blir typ ledsen när jag skriver det här men det är sanningen verkligen.
I och med att man får barn så förändras man, får andra prioriteringar och börjar tänka på ett helt annat sätt. Man sätter inte sig själv i första rummet längre. Jag trivs väldigt bra med detta och skulle verkligen inte vilja leva mitt liv på något annat sätt. Men jag måste erkänna att jag saknar människor som var i mitt liv förut som nu bara verkar vara som bortblåsta. Känns inte heller som om jag ska vara den som försöker hela tiden, för känns verkligen som om jag har gjort det. Men någon gång så tar det stop bara. Nu känns det som om det har tagit stop.
Det är klart att jag förstår att bara för att man själv genomgår en förändring så kan man inte begära att alla andra i ens omgivning ska göra det men jag tycker att man som vän till någon som går igenom det här kanske kan försöka lite i alla fall att kompromissa. Jag försöker i alla fall.. Nej vet inte riktigt mer vad jag vill säga med det här inlägget faktiskt, kanske bara att jag är besviken men samtidigt har funnit att jag är en annan människa nu?! Nu ska jag duscha och sen blir det sängen tror jag snart, om lillan ska vakna lika tidigt som idag så måste jag passa på att sova.