Jag tror aldrig att jag har kännt mig såhär obekväm i hela mitt liv. Det bara kliar i kroppen och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Snälla, snälla, snälla bebis kom ut nu! Jag orkar inte göra mig fin för fem öre, hela kroppen värker så fort jag rör på mig och jag känner mig som en kossa som bara klagar. Jag vill kunna hålla Julia i famnen som jag typ inte kan nu, jag vill kunna trösta henne när hon är ledsen och jag vill kunna böja mig ner och fånga henne när hon springer i famnen på mig. Vad bra nu sitter jag och gråtar också.. Fy sjutton!