Mammaledigheten lider, tyvärr, mot sitt slut och på måndag börjar Noah på förskola. Sitter här hemma och tycker lite halvt synd om mig själv, fast jag varit hemma med lilleman i TVÅ hela år snart. Jag vet att det är lyx och jag känner mig otroligt lyckligt lottad som har kunnat vara hemma så länge. Trots detta går med en klump i magen och jag vet att han behöver börja på förskola. Han kommer tycka det är hur kul som helst men ack vad jag kommer sakna den här tiden. Nästan så att jag sitter och bölar i skrivande stund... Jag känner mig så otroligt stressad över vad som komma skall, vardag men jobb/plugg jag vet inte vad. Att någon annan ska tillbringa mer tid med mina barn än vad jag själv gör är så otroligt jobbigt! Känner mig självisk som vill vara hemma med dem typ hela deras liv, det går ju liksom inte, men va (ja nu skriver jag det) FAAAN!